Mediene og opposisjonen kjører hardt på at et brev fra NAV til departementet forble ubesvart (men overser at brevet ikke har noe med problemene i NAV-saken å gjøre). I brevet er kort omtalt de svenske rundskrivene for det brevet gjaldt, nemlig forståelsen av trygdeforordningens artikkel 11. Kunne rundskrivene også si noe om artikkel 21?
De svenske rundskrivene ser ut til å ligge på denne siden. For trygdeforordningen ser veiledning 2017:1 ut til å være den relevante.
Veiledningen er på over 300 sider. Spesielt relevant for NAV-saken er definisjonen av «midlertidig opphold» i artikkel 1, omtalen av artikkel 21, og eventuelt vurderingen av bostedsreglene i artikkel 7.
Om definisjonen av «midlertidig opphold», sier veilederen på side 133:
«Artikel 1 k) förordning 883/2004
vistelse: tillfällig bosättning.
Bestämmelsen innebär motsatsen till stadigvarande bosättning.
EU-domstolen har slagit fast att i de fall det är osäkert om det handlar om en vistelse eller en stadigvarande bosättning, ska man bedöma i vilket av länderna personen har sin tillfälliga respektive stadigvarande bosättning. Det ska bedömas utifrån samtliga relevanta omständigheter och personens avsikt så som den framgår av de faktiska omständigheterna. Bara det förhållandet att EU-medborgaren har stannat kvar i ett medlemsland under en längre period är inte i sig och som sådant tillräckligt för att anse att personen är bosatt i det landet. (C-255/13 I)»
Om opphevelse av bostedskravet i artikkel 7, skriver veilederen på side 155 (mine uthevelser):
«Bestämmelsen innebär att rättigheter som en person har i ett medlemsland inte får påverkas av att personen eller familjemedlemmarna inte bor i det medlemslandet. Det gäller alla kontantförmåner som ingår i förordningens tillämpningsområde (artikel 3). Men det gäller inte för särskilda icke avgiftsfinansierade kontantförmåner som omfattas av artikel 70 i förordning 883/2004 och som framgår i bilaga X. Dessa förmåner ska bara betalas ut till de personer som är bosatta i det medlemsland som är behörigt.
Detta brukar även kallas export av förmåner. Bestämmelsen syftar till att medlems-länderna inte får ha bosättningskrav för de personer som omfattas av förordningen. Det innebär att den bara är tillämplig på personer som bor i ett medlemsland och som ett annat lands lagstiftning gäller för. En person som inte arbetar och som bosätter sig i ett nytt land har alltså inte rätt att ta med sig förmåner genom denna bestämmelse. Detta beror på att han eller hon då kommer att omfattas av det andra landets lagstiftning.
Bestämmelsen hindrar inte nationellt bosättningskrav för anställda från tredjeland som bor i ett tredjeland. Däremot gäller bestämmelsen alla personer som omfattas av förordningen, inklusive de personer som omfattas av förordningen genom förordning 1231/2010.»
Om artikkel 21 skriver veiledningen på side 201 (punkt 10.4.1):
«Artikel 21 i förordning 883/2004
Artikel 21 innebär till exempel att Försäkringskassan inte kan neka en person som svensk lagstiftning gäller för och som är försäkrad i Sverige kontantförmånerna ovan när personen bor eller vistas i ett annat medlemsland.
Genom denna bestämmelse kan även till exempel en förälder som är familjemedlem och som bor i ett annat medlemsland få omvårdnadsbidrag genom den försäkrade personen i Sverige. Försäkringskassan kan i sådana ärenden inte ställa krav på att familjemedlemmen ska bo i Sverige. Det beror på att omvårdnadsbidrag ingår i förordningens sakområde, och om en familjemedlem har rätt till en förmån genom den försäkrade personen i Sverige kan förmånen exporteras till ett annat medlems-land. Det kan till exempel gälla en familjemedlem som bor i Polen och vill ha omvårdnadsbidrag för ett barn som han eller hon bor tillsammans med där. Här får familjemedlemmen rätten till förmånen från Sverige genom den arbetande personen.
SFB har bestämmelser om vad som gäller för vissa förmåner när en person vistas utomlands (6 kap. 15–17 §§ SFB). Du kan läsa mer om dem i 6 kap. 15–17 §§ SFB.
Men bestämmelsen i artikel 21 hindrar exempelvis Försäkringskassan från att kräva att en person som är försäkrad i Sverige och får sjukpenning enligt 6 kap. 15 § SFB ska begära ett medgivande för att få behålla sjukpenningen när han eller hon vill resa till ett annat medlemsland. Det beror på att sjukpenning, som är en kontantförmån, får exporteras och att det inte ska spela någon roll i vilket medlemsland personen befinner sig om övriga villkor för sjukpenning är uppfyllda. (Domsnytt 2015:1)
Försäkringskassan ska ändå kräva att personen visar att den har rätt till fortsatt sjukpenning på samma sätt som personer som vistas i Sverige, det vill säga lämnar in läkarintyg som visar att arbetsförmågan är nedsatt.»
SFB er Socialförsäkringsbalk. Her står det i 6 kap § 15 – 18:
«Förmåner vid utlandsvistelse
15 § För tid då en försäkrad vistas utomlands kan förmåner vid sjukdom, graviditet, tillfällig vård av barn och rehabilitering enligt 6 § 1-4 lämnas endast
– om ett ersättningsfall inträffar utomlands medan den försäkrade där utför sådant arbete som ska anses som arbete i Sverige, eller
– om Försäkringskassan medger att den försäkrade reser till utlandet.
16 § Förmåner enligt 6 § 5, 6 och 8-11 lämnas för tid då den försäkrade vistas utomlands så länge rätten till förmånen består. Detta gäller också i fråga om föräldrapenning på grund- eller sjukpenningnivå enligt 6 § 2,
1. om barnet är bosatt i Sverige, eller
2. om Försäkringskassan medger det, när ett barn hämtas i samband med adoption.
17 § När det gäller efterlevandeförmåner ska det som anges i 16 § om försäkrad gälla den försäkrades efterlevande.
18 § I 110 kap. 45 § finns bestämmelser om när den försäkrade är skyldig att anmäla till Försäkringskassan att han eller hon lämnar Sverige.»
Det vises til 110 kap 45, hvor det står:
Anmälan om bosättning eller arbete i Sverige
(…)
45 § Den som lämnar Sverige för en tid som kan antas ha betydelse för socialförsäkringsskyddet enligt 5 eller 6 kap.
ska anmäla detta till Försäkringskassan.
